2013-09-26

Kvalitetsutvärderingssystemets fortsättning

Tillsammans med Mikael Löfström har jag skrivit och publicerat en debattartikel i Universitetsläraren om kvalitetsutvärderingssystemet. Vår uppfattning är att det nuvarande systemet är avsevärt mycket bättre än sin föregångare, men att det finns behov av förbättringar. Det har blivit för starkt fokus på de självständiga arbetena och i vilken utsträckning dessa visar att utvalda examensmål är uppfyllda. Ett bredare resultatmått måste användas och en större precision eftersträvas. Jag tror att många håller med om just detta och samtidigt också att fokus fortsatt ska vara på resultat. Systemet har, vilket synpunkter på en konferens arrangerad av UK-ämbetet i veckan, acceptans i sektorn. Något som företrädare för universiteten i Uppsala och Lund i en debattartikel hävdat inte föreligger, de gör en felaktig bedömning enligt min tolkning av situationen.

Det är lätt att säga att resultatmätningen ska breddas. Bedömningen av de självständiga arbetena är kvalitativ naturligtvis, men den kvalitativa bedömningen omvandlas till ett ja eller ett nej. Därefter aggregeras ja och nej till ett betyg på en tregradig skala. Om denna bedömning  ska modifieras utifrån annan information måste denna till del också vara kvantitativ, det räcker inte med verbala beskrivningar av hur utbildningen har utvecklats och beskrivning av de administrativa processer som omger och säkrar utbildningen. Det behövs några skarpa mått på kvalitet som kompletterar. Jag tänker inte lösa problemet nu men jag menar att det fortsatta arbetet måste utreda möjligheterna att komplettera med andra kvantitativa mått som är indikatorer på hög kvalitet.

Ett annan utmaning är att göra rätt bedömningar av yrkesutbildningar och program som har en stark professionsorientering. Pendeln har svängt inte bara mot att mäta resultat
utan också mot att framhålla klassiska akademiska värden såsom förtrogenhet med ämnets teoretiska kärna och vetenskaplig metod. Detta kan då vara på bekostnad av praktisk relevans och skicklighet i praktiskt utförande. Lärosäten och utbildningar som framgångsrikt satsat på en stark professionsorientering riskerar att straffas för detta i utvärderingssystemet. Det hade varit djupt olyckligt
.

1 kommentar:

Olof Brunninge sa...

Jag ser med spänning fram emot att läsa er debattartikel i Universitetsläraren.

Det känns mycket lovande att ni kritiserar nuvarande utvärderingssystem utifrån konstaterandet att det i grunden utgör en förbättring. Jag tror att just smärtsamma upplevelser i samband med de senaste utvärderingarna har lett till ett lyckat förbättringsarbete både i Borås och vid andra lärossäten jag känner.

Mera tveksamhet känner jag inför frågan professionsorientering/ klassiska akademiska värden. Jag har utifrån diskussioner i Borås ibland fått intrycket att dessa ställs emot varandra. Man verkar ibland också tycka att praktisk relevans kan ersätta ambitionen att bidra till utvecklingen av den teoretiska kärnan i våra ämnen. Är det detta vi menar med professionsorientering? Vi kanske behöver ett förtydligande av vad professionsorientering innebär?

Kanske behöver vi konstatera att professionsorienteringen helt enkelt ökar kraven på studenter, lärare och forskare vid Högskolan i Borås. För att vara legitima i den akademiska världen måste vi nämligen vara excellenta i användning av/bidrag till teori och metod. Samtidigt måste vi på ett trovärdigt sätt leva upp till vårt anspråk att vara ett professionsorienterat och praktiskt relevanta.

Om vi lyckas med det behöver vi inte frukta några utvärderingar, inte ens med nuvarande system.