2011-11-29

Återträff med kommuner

Under sensommaren och hösten genomförde högskolans ledning en rundresa till kommuner i Boråsregionen. Vi besökte också Alingsås och Varberg. Vi lyssnade till kommunernas aktuella situation, utmaningar och möjligheter. Vi beskrev våra utbildnings- och forskningsområden, exemplifierade vår tillämpningsorienterade forskning med initiativet Smart Textiles och redogjorde för utvecklingen inom projektet Simonsland, det vill säga det område till vilket vår Textilhögskola ska flytta och där vi ska etablera en unik miljö för innovation. Mottagandet var mycket positivt och vi bestämde en återträff när kommunbesöken var genomförda.

 

En sådan träff genomfördes på högskolan i måndags kväll med ett mycket lyckat resultat. Kommunerna var väl representerade och mötte företrädare för olika verksamheter inom högskolan. På grundval effektiva presentationer av pågående forsknings- och utvecklingsprojekt fördes diskussioner om gemensamma angelägenheter och hur kommunerna kan medverka i projekt av skilda slag. Många gav uttryck för uppfattningen att de aktivt vill vara med i etableringen av innovationsmiljön på Simonsland. Det vi gör på Simonsland är en angelägenhet för hela regionen.

 

Vi har nu etablerat synnerligen goda kontakter med ledningarna inom kommuner i vår närregion. Och många nya kontakter togs och etablerades under kvällen. Jag tror att det vi gjorde i måndags kväll är tämligen unikt. Vi känner en stark uppbackning från våra kommuner, men vi känner också ett stort ansvar för att svara upp mot de förväntningar som finns på oss att utveckla lärosätet och erbjuda bra utbildningar och viktig forskning för verksamhetsutveckling i näringsliv och offentlig verksamhet. Vi har också ett ansvar för att aktivt medverka i utvecklingen av innovationsmiljön i Boråsregionen. Det var en inspirerande kväll och en viktig del i vår verksamhetsutveckling.

2011-11-28

Krönika: Nyfkenheten är en högskolas främsta tillgång

Det ställs ökade krav på högre utbildning och forskning, vi ska – som det numera heter – leverera.


2011-11-22

Resultat av forskning är många saker

Jag har låtit mig inspireras av ett synsätt på forskning som innebär att mer än det som vi vanligtvis räknar som resultat också ska ses som resultat. Inom ramen för en forskningsstudie samlar vi in data, tolkar data, relaterar till teorier och rapporterar våra slutsatser. Det gängse synsättet är att vi betraktar slutsatserna som resultatet. Det är det vi kommit fram till som ska nyttiggöras.

Poängen med det alternativa synsättet är att även övriga delar i forskningsprocessen ska eller kan betraktas som resultat. Forskningsarbetet betyder att vi förstärker våra metodkunskaper, vi blir skickligare på att planera och genomföra datainsamling, vi blir bättre på att analysera och tolka data, vi blir mer förtrogna med tidigare resultat och teoribildning inom området. Förvärvade kunskaper i hela forskningsprocessen innebär en tillgångsökning för forskaren och forskargruppen.

Ett sådant betraktelsesätt på forskning vidgar perspektiven. Det gör oss uppmärksamma på vikten av att ta tillvara ett forskningsarbete på olika sätt, istället för att snabbt gå vidare till nästa studie exploaterar vi goda kvaliteter i den befintliga. Utifrån ett avnämarperspektiv så kan det vara många saker som intresserar, inte bara slutsatserna.

Synsättet är synnerligen relevant för ett lärosäte med ett flervetenskapligt forskningsideal. Ett resultat i sig är ju de gemensamma insikter som växer fram som en följd samarbete över disciplinära gränser och därigenom erhålls förutsättningar att beskriva och förklara framkomna resultat på ett nydanande vis.

2011-11-16

Styrning och autonomi

En dominerande idé och inriktning i utbildnings- och forskningspolitiken är som bekant att universitet och högskolor ska bli mer autonoma. En ökad autonomi förväntas leda till ökad effektivitet och kvalitet i vår verksamhet. Med en ökad självständighet följer ett behov av en ökad uppföljning från regeringen för att försäkra sig om att resurserna har använts väl och att vi upprätthåller en hög kvalitet. Det är inget att säga något om. I alla decentraliserade system behövs styrning annars svävar verksamheten fritt omkring, vilket inte är bra för någon.

 

För att ett decentraliserat system ska fungera väl krävs att uppföljningssystemet är genomskinligt och accepterat. Den modell som Högskoleverket nu tillämpar för att bedöma vår verksamhet och pröva våra examensrättigheter är ifrågasatt och det är tveksamt om modellen verkligen fångar kvaliteten. Den modell som tillämpas för prövning av ansökan om tillstånd att utfärda examen på forskarnivå är ifrågasatt. Den saknar önskvärd genomskinlighet. Vi vet faktiskt mindre nu om var ribban ligger för att få examenstillstånd än när processen startade och de första utvärderingarna genomfördes, vilket är märkligt. Några svårtolkade bedömningar under våren skapar stor osäkerhet. För en långtgående autonomi behöver uppföljningssystemet förbättras.

 

En annan viktig premiss för långtgående decentralisering är att villkoren är tydliga och att möjligheter finns för de decentraliserade enheterna att strategiskt bedöma och planera verksamheten. Avsaknaden av information och kunskaper om vad som händer 2013 är ett stort bekymmer för många lärosäten idag. Problemet med autonomin är alltså i nuläget inte styrning utan avsaknad av tydlig styrning.

2011-11-08

Ett dåligt förslag om redovisning

I mitten av 1980-talet medverkade jag i reformeringen av den finansiella redovisningen i kommuner och landsting. Möjligheter att fondera, reservera och förskottera medel i syfte att disponera resultatet avskaffades. Syftet med förändringen var att skapa en redovisningsmodell som var genomskinlig och användarvänlig och utan en massa hokus pokus. Modellen byggde på ett bejakande av den kommunala självstyrelsen och kommunernas förmåga att självständigt planera och styra sin ekonomi.

 

Till en början gick allt väl, men i samband med finanskrisen i mitten av 1990-talet önskade dåvarande finansministern ett strängare ekonomiskt krav på kommunerna. Det så kallade balanskravet infördes, vars innebörd är att kommunerna varje enskilt år ska redovisa intäkter större än kostnaderna. Ett sådant krav innebär ett väsentligt ingrepp i den kommunala självstyrelsen och tillämpning av finansiella strategier som inte alltid ändamålsenliga för den enskilda kommunen. Inte särskilt förvånande föder ett sådant krav också kreativitet i redovisningen som inte är till gagn för något eller någon.

 

En statlig offentlig utredning har genomförts för att se över balanskravet och nyligen avlämnat sitt betänkande. Istället för att dra den självklara slutsatsen att balanskravet ska avskaffas föreslås ett förändrat balanskrav. Kommuner, landsting och regioner ska under vissa förutsättningar få göra avsättningar till en resultatutjämningsreserv. Dessutom föreslås inrättandet av en kommunstabiliseringsfond till vilken inbetalningar ska göras och från vilken utdelningar kan lämnas i svåra tider. Förslagen innebär ingrepp i den kommunala självstyrelsen och skapar stor otydlighet i redovisningen om vilket det faktiska resultatet är för en kommun.

 

De argument som användes i mitten av 1980-talet för att avskaffa en föråldrad och inte ändamålsenlig redovisningsmodell kan användas idag för att se till att ett undermåligt förslag inte blir mer än en utredning och förslag. Ge kommunerna ansvar för finansiell strategi och planering. Se till att redovisningen förblir begriplig. Avskaffa balanskravet och lägg undan det framlagda förslaget.

2011-11-02

Vetenskapsrådets tilldelning

Det är trist att höra från forskare att det inte är någon idé att söka medel från Vetenskapsrådet om man är verksam vid en högskola. Så kan det ju inte vara. Alla har rätt att söka och det är kvalitet som bedöms. Därav följer att högskolor med profilerade forskningsområden och forskargrupper borde ligga mycket bra till för finansiering.

 

Häromdagen meddelades fördelningen av medel från Vetenskapsrådet inom det utbildningsvetenskapliga området. 40 projekt beviljades bidrag och nästan alla medel gick till de äldre universiteten. Det känns märkligt att så få projekt från aktiva och inom området forskningsintensiva yngre lärosäten beviljades. Frågan måste ställas om det är rätt typ av forskning som prioriteras, om så inte sker är det ett allvarligt resursslöseri.

 

Och förekomsten av tvivel hos forskare om att det inte är projektet som bedöms utan var man är verksam är problematisk, inte minst för Vetenskapsrådet.